Sorg på jobbet – när det svåraste inte alltid är arbetsuppgifterna

Det finns något märkligt med att komma tillbaka till jobbet efter att någon har dött. Under en tid har livet kretsat kring något helt annat. Kanske har du varit på sjukhuset, planerat en begravning eller försökt förstå hur en människa som alltid funnits där plötsligt inte längre gör det. Tiden har nästan stått stilla. Sedan öppnar du dörren till jobbet igen. Allt ser precis ut som när du gick därifrån. Kaffemaskinen brummar i personalrummet. Någon frågar hur helgen varit. Ett möte börjar klockan nio och mejlen väntar på svar. För alla andra har vardagen fortsatt, men för dig känns det nästan som att du har klivit in i ett liv som inte längre riktigt passar. Det är en känsla som många beskriver, men som det sällan pratas om. Vi säger ofta att det kan vara skönt att komma tillbaka till rutinerna. Och det kan det verkligen vara. Rutiner kan bära oss när marken känns ostadig. De kan ge dagarna en riktning när allt annat känns ovisst. Samtidigt finns det en föreställning om att återgången till jobbet också betyder att man är på väg tillbaka till sitt vanliga jag. Som om sorgen skulle stanna hemma när arbetsdagen börjar. Så fungerar den förstås inte. Den finns med när du försöker läsa ett mejl och upptäcker att du redan läst samma mening flera gånger. Den finns där när någon nämner ordet mamma, pappa, partner eller barn och du känner hur något inom dig drar ihop sig. Den finns där när telefonen ringer och du för en bråkdels sekund hinner tänka att det är den personen som inte längre finns kvar. Det är inte alltid sorgen syns. Tvärtom är många väldigt duktiga på att fungera. De kommer i tid, gör sitt jobb och ler när någon skämtar. Men det som tidigare krävde en liten del av energin kan nu ta nästan allt som finns. Det handlar inte om bristande vilja. Det handlar om att sorgen påverkar oss mycket mer än vi ibland förstår. Jag möter ofta människor som blir oroliga över att de glömmer saker. De känner sig långsammare, tappar fokus och börjar tvivla på sig själva. Några blir rädda för att kollegorna ska tro att de inte bryr sig om sitt arbete längre. Andra pressar sig så hårt att de kommer hem fullständigt slutkörda varje dag. Det blir ytterligare en kamp ovanpå den de redan utkämpar. Samtidigt är det inte heller enkelt för omgivningen. Många kollegor vill göra rätt men vet inte hur. Ska man fråga? Ska man låta bli? Ska man nämna den som har dött eller riskerar man att riva upp något? Jag tror att rädslan för att göra fel gör att många inte gör någonting alls. Tystnaden är sällan illa menad, men den kan göra ont. Inte för att man förväntar sig att människor ska ha de perfekta orden, utan för att sorgen lätt blir osynlig när ingen vågar närma sig den. De flesta som sörjer behöver inte ett färdigt svar. De behöver inte få höra att tiden läker eller att allt kommer att bli bra. Ofta räcker det mycket längre att någon visar att de inte har glömt. Ett enkelt "Hur har du det idag?" kan betyda mer än ett långt samtal. Att någon vågar säga den dödes namn kan kännas som en lättnad. Att få vara ledsen en stund utan att någon försöker fixa känslan kan vara ett av de finaste sätten att visa omtanke. För den som är chef finns också ett ansvar som ibland kan kännas svårt. Det går inte att lösa en medarbetares sorg, men det går att göra arbetsplatsen lite tryggare. Att våga fråga vad personen behöver i stället för att utgå från att alla vill ha samma sak. Att förstå att den första arbetsdagen sällan är den svåraste – ofta kommer utmattningen senare, när omgivningen tror att allt börjar bli normalt igen. Sorg följer ingen kalender. Den bryr sig inte om hur många veckor som har gått eller när sjukskrivningen tog slut. Kanske är det just det vi behöver bli bättre på att förstå. Att människor inte kommer tillbaka som samma personer efter en stor förlust. De kommer tillbaka med nya erfarenheter, nya sår och ofta ett annat sätt att se på livet. Det betyder inte att de aldrig kommer att fungera igen. Men det betyder att de kan behöva lite mer tålamod – både från andra och från sig själva.

Du behöver inte bära allt ensam.

På Sorgochsakna har jag samlat kostnadsfria verktyg för dig som sörjer. Under Ditt stöd hittar du material som kan ge både igenkänning och stöd när vardagen känns tung. Där finns sådant som du kan ta del av i din egen takt, när du orkar. Om du är chef, arbetar med HR eller vill göra skillnad för någon på din arbetsplats finns också sidan Jag representerar en arbetsplats. Där finns kostnadsfria resurser som kan hjälpa er att skapa ett tryggare bemötande när en medarbetare drabbas av sorg. För ingen ska behöva känna att de måste lämna en del av sig själv hemma för att orka gå till jobbet. Sorgen följer med. Men det kan också omtanken göra. Det måste faktiskt omtanken göra.