När hösten lägger sig som en filt jag inte bad om

Jag brukar skriva till er om sorgen – om andras, om strukturerna, om verktygen. Idag vill jag skriva om min egen, för just nu är hösten tung. Det är något med ljuset som försvinner så fort. En dag är det sommar och luften är lätt, nästa dag är det mörkt redan när jag går hem från jobbet, och något i mig drar ihop sig. Jag vet att jag inte är ensam om det – många av er har skrivit till mig om precis samma sak, hur årstiden själv väcker sorgen till liv igen, som om kroppen minns innan huvudet hinner ikapp.

För mig blir hösten en kamp på riktigt. Det är inte dramatiskt, inte en kris man kan peka på och säga "där, det var då det hände". Det är snarare tusen små saker: att det tar längre tid att kliva upp, att jag måste påminna mig själv om att äta, att glädjen känns som något jag måste leta efter istället för något som bara finns där. Jag som skriver om sorg, som pratar om den, som har byggt hela mitt yrkesliv kring att förstå den – jag blir också fast i den. Det är kanske det svåraste att erkänna: att kunskapen inte gör en immun. Och att verktygen jag kan och tipsar om, faktiskt inte alltid hjälper. Det är bara så sorgen är.

Jag tänker ofta att vi som förlorat någon bär på en särskild relation till årstidernas växlingar. Hösten är ju dödens säsong på sätt och vis – naturen som vissnar, dagarna som krymper, allt som påminner om förlust i stort. Och samtidigt firar vi Alla helgons dag, tänder ljus, pratar mer öppet om dem vi mist just då. Det är vackert och det är outhärdligt på samma gång.

Så vad gör jag med det? Ärligt talat – inte alltid rätt saker. Vissa dagar blir jag kvar under täcket lite för länge. Andra dagar tvingar jag mig ut i mörkret ändå, för att jag vet att rörelse hjälper, även om jag inte vill. Jag försöker vara snäll mot mig själv när jag inte orkar vara stark, för jag har lärt mig – både genom mitt eget liv och genom alla samtal jag haft med er – att kampen inte är ett tecken på att man gör fel. Den är bara en del av att bära det man bär.

Jag delar det här inte för att få tröst, även om jag så klart tar emot den om den kommer. Jag delar det för att jag tror att vi ibland behöver påminnas om att den som håller i lampan också kan sitta i mörkret ibland. Att jag som skriver de här texterna till er också har mina kvällar då sorgen känns för stor för rummet den är i.

Om du känner igen dig i det här – i att hösten gör något med dig, att kampen blir tyngre just nu – så är du inte ensam om det. Vi kan bära det tillsammans, lite i taget, dag för dag, tills ljuset kommer tillbaka.

Kram, Maja

PS. Jag vill också ta möjligheten att påminna om några saker:

- Sorgresan finns på sorgochsakna.com - påbörja den genom att svara på fem frågor. Du får veta ungefär var du är i din sorgresa och får sedan 7 varma mail skickade till dig.

- Jag har lagt in lediga tider för att möta mig i samtal. Du hittar dem här: https://sorgochsakna.com/boka Hör av dig om ingen tid passar. Priset för stödsamtal hos mig är 595kr.

- Min nya sorggrupp har fått ett avhopp så det finns 2 platser kvar. I den får du tillsammans med andra följa mitt material som baseras på min e-bok "Att leva med sorg".

- Och sist men inte minst, på tal om min e-bok: Den finns just nu att köpa med 40 procents rabatt, vilket gör att den kostar 113 kr. Den hittar du här: https://sorgochsakna.com/butiken/produkt/3