Sorg är inte bara kring död.

Jag fick ett meddelande häromdagen som stannade kvar hos mig. Det kom från en kvinna som saknar sina barn och barnbarn. De finns fortfarande i livet, men sedan flera år tillbaka har de ingen kontakt. Hon berättade om sin längtan, om hur mycket familjen alltid betytt för henne och om hur ensam hon känner sig. Nu har hon dessutom drabbats av sjukdom och får inte det stöd som hon önskat.

Hon skrev att hon fasar inför julen. Och så ställde hon en fråga som jag har tänkt mycket på sedan dess. Kan du förstå min sorg, även om ingen har dött? Jag önskar att jag hade kunnat sätta mig bredvid henne en stund. Inte för att komma med några kloka ord eller försöka få henne att tänka annorlunda, utan bara för att lyssna. För det är något alldeles särskilt smärtsamt med att sakna någon som fortfarande lever. Att veta att människan finns där ute någonstans. Att det kanske finns ett telefonnummer man fortfarande kan utantill, ett födelsedatum man aldrig glömmer eller gamla fotografier man inte klarar av att lägga undan. Att längta efter ett samtal, ett meddelande, ett tecken på att man fortfarande betyder något. Och att gång på gång mötas av tystnad. Det finns ingen begravning, ingen grav att gå till och kanske inte heller någon omgivning som riktigt förstår vad man har förlorat. Ändå kan saknaden ta plats i nästan allt.

Man kan sörja relationen som en gång fanns. Närheten som försvann. Alla de där vanliga sakerna som andra kanske tar för givna. Att få fråga hur någon mår. Att få höra ett barnbarn berätta om sin skoldag. Att bli inbjuden till ett födelsedagsfirande. Att känna att man fortfarande hör till. Och så kommer julen. Den där högtiden som så ofta beskrivs som familjens tid. När människor samlas runt bord, köper julklappar till barnbarn och pratar om vilka som ska komma på julafton. Men vad händer med den som inte längre får vara med? Med den som sitter hemma och undrar om barnbarnen fortfarande minns henne? Med den som inte vet om hon ska skicka en julhälsning eller om ännu ett obesvarat meddelande kommer att göra för ont?

Sorg är större än döden

Sorgochsakna föddes ur min egen sorg efter att min son dog. Det är därför så mycket av det jag skriver handlar om döden. Om att förlora någon vi älskar och försöka förstå hur livet ska fortsätta när den människan inte längre finns här. Det är den sorg jag själv känner inifrån. Men det betyder inte att jag tror att det är den enda sorgen.

Jag vet att det finns människor som sörjer sina barn trots att barnen lever. Människor som förlorat kontakten med en förälder, ett syskon eller en vän. Människor som blivit lämnade, utestängda eller som av olika anledningar inte längre kan ha en relation med någon de älskar. Jag vet också att det kan finnas många orsaker till att relationer bryts. Ibland handlar det om sådant som utomstående inte känner till, och ibland behöver människor ta avstånd för att skydda sig själva. Jag kan inte veta vad som har hänt i en familj genom att höra en enda människas berättelse. Men jag behöver inte veta hela historien för att kunna möta någons sorg med respekt. Jag behöver inte avgöra vem som har rätt eller fel för att förstå att saknaden kan göra ont.

Och ingen ska behöva känna att deras sorg inte räknas bara för att människan de saknar fortfarande lever.

Det är också sorg att förlora den framtid man trodde att man skulle få. Att bli sjuk och sakna någon att hålla i handen. Att bli äldre och inte ha den kontakt med sina barn man önskat. Att se andra familjer samlas och känna hur något knyter sig i magen. Den sorgen förtjänar också att få finnas.

När sorgen också handlar om pengar

Kvinnan skrev något mer som gjorde mig ledsen. Hon berättade att hon inte har råd att bli medlem hos Sorgochsakna. Att hennes pension knappt räcker till nästa utbetalning och att det känns orättvist att stöd ska behöva kosta pengar. Jag förstår den känslan. Det kommer såna kommentarer ibland till mig. För jag önskar verkligen att alla människor som behöver stöd kunde få det utan att behöva fundera över om pengarna räcker. Jag önskar att ingen skulle behöva välja mellan att betala sina räkningar och att få hjälp att orka med sin sorg.

Och jag vill vara tydlig med en sak. Du behöver aldrig betala för att få ta del av mina ord. Alla texter jag delar i sociala medier är gratis. Sorgochsaknapodden är gratis. På hemsidan finns också texter och resurser som är tillgängliga utan medlemskap. https://sorgochsakna.com/resurser Det är viktigt för mig att det fortsätter vara så, eftersom jag håller med och försöker därför dra ner alla priser.

Samtidigt finns det delar av Sorgochsakna som kostar pengar. Böcker, kurser, fördjupande övningar, samtalsstöd och medlemsmaterial. Jag arbetar heltid med ett annat jobb och lägger en väldigt stor del av min övriga tid på att skriva, spela in poddavsnitt, skapa material och försöka utveckla ett stöd som faktiskt kan göra skillnad. Det finns också kostnader för att driva allt detta. Och även om det ibland känns svårt att ta betalt för något som handlar om människors sorg, behöver jag kunna göra det för att arbetet ska vara möjligt att fortsätta med. Men jag vill aldrig att den som inte har råd ska känna sig mindre värd, mindre välkommen eller mindre berättigad till stöd.

Det är en svår balans, och jag har inte alla svar. Jag försöker hitta sätt att både kunna fortsätta mitt arbete och samtidigt låta så mycket som möjligt vara tillgängligt för alla. För den som inte har pengar över har inte mindre ont. Den som lever på en liten pension saknar inte mindre. Och den som inte kan köpa en kurs behöver inte mindre förståelse.

Det finns plats för din sorg här också

Jag tänker fortfarande på kvinnans meddelande. Och på den där meningen om att hon fasar inför julen. Jag tänker på hur många fler det måste finnas som känner likadant. Som följer Sorgochsakna men inte riktigt känner igen sig när jag skriver om döden. Som kanske längtar efter att någon ska sätta ord på en annan sorts förlust.

Jag vill att ni ska veta att jag ser er också. Jag kan inte säga att jag förstår exakt hur det känns att leva med just er sorg. Det vore inte rättvist. Men jag kan lyssna, försöka förstå och ge den utrymme. För sorg behöver inte jämföras. Vi behöver inte bestämma vilken förlust som är värst eller vem som har störst rätt att vara förtvivlad. Det räcker att förstå att människor kan sakna på väldigt olika sätt. Och kanske behöver vi bli lite bättre på att fråga varandra vem eller vad vi saknar, i stället för att förutsätta att någon måste ha dött.

För ibland handlar sorgen om någon vi aldrig mer får träffa. Och ibland handlar den om någon vi fortfarande hoppas ska ringa. Ibland handlar om ett drömjobb som försvann eller en kropp som inte längre fungerar så som den brukar. Båda kan göra fruktansvärt ont.

Till dig som känner igen dig

Om du läser det här och saknar ett barn, ett barnbarn, en förälder, ett syskon eller någon annan som fortfarande lever, vill jag att du ska veta att du också är välkommen hos Sorgochsakna. Du behöver inte förklara varför det gör ont. Du behöver inte ha en förlust som andra tycker är tillräckligt stor. Och du behöver inte vara betalande medlem för att få finnas här, läsa mina texter eller lyssna på podden. Jag hoppas att du hittar något här som får dig att känna dig lite mindre ensam.

Och till dig som skrev den där kommentaren vill jag säga tack. Tack för att du berättade. För att du påminde mig om något viktigt. För att du vågade skriva om både din sorg och din ekonomiska situation, trots att det säkert inte var enkelt. Jag kan inte förändra det du lever i. Jag kan inte få dina barn att höra av sig eller lova att den här julen blir annorlunda. Men jag kan lova att försöka ge mer plats åt den sorg du beskriver. För Sorgochsakna ska inte bara handla om dem vi har förlorat till döden. Det ska också finnas plats för dem vi förlorat på andra sätt. För det går att sakna någon som fortfarande lever. Och den saknaden kan vara precis lika verklig, tung och svår att bära.

Med värme,

Maja

Sorgochsakna

---

Vill du läsa eller lyssna mer?

På https://sorgochsakna.com/resurser finns kostnadsfria texter, resurser och vägar vidare. Du kan också på hemsidan eller i din poddapp lyssna på Sorgochsaknapodden utan kostnad. Och jag skulle gärna vilja höra från dig som läser: Saknar du någon som fortfarande lever? Om du vill får du gärna berätta i kommentarerna. Inte för att du behöver förklara eller försvara din sorg, utan för att vi behöver våga prata om den också. Kanske finns det någon annan som läser dina ord och för första gången känner att hon inte är ensam.