När livet svänger av

Det behöver inte vara dramatiskt för att förändra allt. Ibland tänker vi att sorg och förlust kräver något stort – ett dödsfall, en katastrof, något som syns utifrån och som andra genast förstår allvaret i. Men livet svänger av även i det tysta. Det kan t ex vara en diagnos som inte är akut, men som ändå ritar om kartan. Det kan vara ett jobb som försvinner eller en relation som sakta glider isär utan att någon egentligen gjort något fel. Ett barn som flyttar hemifrån en vanlig tisdag eller kroppen som plötsligt inte orkar det den orkade förra året. Inget av det är en katastrof. Och ändå: något i oss reagerar.

Så är det för mig nu. Mina planer för hösten har skakats om och jag behöver ställa in mig helt annorlunda. Det är inte en omöjlighet, men det påverkar mig ändå och gör bröstet tungt.

Reaktionen är inte överdriven. Jag möter ofta människor som skäms lite över sin egen sorg i de här situationerna. "Det är väl inte hela världen", säger de. "Andra har det mycket värre." Det blir lite gaslighting på sig själv. Och det kan ju visst vara sant, de där sakerna man säger till sig själv – men det gör inte den egna reaktionen mindre verklig.

Kroppen och hjärtat räknar inte i grader av allvar på samma sätt som förnuftet gör. De reagerar på förändring, på förlust av det som var förutsägbart, på att den väg vi såg framför oss plötsligt inte finns kvar. Det spelar mindre roll om förändringen är "tillräckligt stor" för att vara giltig. Den är din, och den är verklig. På en tänkt väg som försvann.

Jag tänker ofta på det som att vi alla bär på en föreställning om vår väg framåt. Vi ser inte alltid detaljerna, men vi har en känsla av riktning – hur nästa år kommer se ut, vem som kommer finnas där, vad vardagen kommer innehålla. När den riktningen plötsligt ändras, även lite, även utan att något "hemskt" hänt, sörjer vi ändå något. Vi sörjer vägen vi trodde vi gick på.

Det är inte konstigt att det gör ont. Det är fullt rimligt. Och jag tror att vi tydligare kan se de här reaktionerna på små saker efter en stor förlust, eftersom vi plötsligt så tydligt känner igen känslorna och kroppens reaktioner. Vi behöver låta det få ta plats.

Det jag vill säga till dig som befinner dig i en sådan där omsvängning just nu – stor eller liten, tydlig eller svår att sätta ord på – är det här: du behöver inte mäta din reaktion mot någon annans skala för att den ska räknas. Du (och jag) får bli stilla en stund. Du får känna dig vilsen även om ingen dött, även om ingen lämnat dig, även om allt "borde" gå att hantera. Det är okej att sakna det du trodde skulle bli, samtidigt som du går vidare in i det som faktiskt blir. Livet svänger av hela tiden, i stora och små kurvor. Och varje gång får du lov att känna efter vad den svängen gör med dig – utan krav på att det ska se ut på något särskilt sätt. Kanske behöver vi sakta ner vid just de tillfällena och låta oss tänka på att hand om oss själva.

Snart kommer augusti och då får jag besked från ett förlag kring en skrivtävling jag deltog i. Det känns också pirrigt! Ta hand om dig i din augusti. Precis som den blir.

Varm kram,

Maja