När sorgen säger "glöm inte mig heller"

Det finns dagar när allt redan är för mycket. Du har sovit dåligt, jobbet känns som uppförsbacke, någon var kort med dig i telefon och du bar det med dig hela dagen. Och mitt i alltihop, precis när du minst orkar, knackar sorgen på axeln. "Kom ihåg mig också. Livet är riktigt skit just nu, eller hur?" Den kommer inte försiktigt. Den kommer inte när du har tid och ro att ta emot den. Den kommer när du redan är tom, och lägger sig ovanpå allt annat som redan väger. Jag vet hur orättvist det känns. Som om sorgen inte har någon som helst känsla för timing. Som om den väntat på just det ögonblicket du var som svagast, för att göra sig påmind.

Sorgen frågar inte om lov


Något jag har fått lära mig, både i mitt eget liv och i alla samtal jag haft med människor i sorg, är att sorgen aldrig frågar om det passar. Den bryr sig inte om att du redan har fullt upp med att bara ta dig igenom dagen. Den bryr sig inte om att du inte har något kvar att ge just nu. Den finns där, envis och trogen på sitt eget konstiga sätt. Nästan som om den vill säga: jag har inte glömt, har du? Och det gör så ont. För ibland vill man faktiskt ha en paus. Man vill ha en dag, bara en enda, där man slipper bära allt på en gång. Men sorgen tycks inte förstå det språket.

Det är inte ett misslyckande att inte orka

Om du känner igen dig i det här: du är inte svag för att du inte orkar möta sorgen just nu med öppna armar. Du är inte en dålig sörjande för att din första reaktion är att önska att den bara skulle vänta till en bättre dag. Att må dåligt av flera anledningar samtidigt är inte att göra sorgen fel. Livet består inte av separata lådor där sorgen får sin egen, avskilda plats. Allt blandas. Den dåliga natten, det jobbiga samtalet, saknaden — allt vävs ihop till samma tunga känsla av att just nu är det för mycket. Det är inte ett tecken på att du sörjer fel. Det är ett tecken på att du är människa, och att du bär mer än en sak i taget, precis som alla gör.

Vad gör man när allt kommer på en gång?


Jag har inget trollspö att erbjuda, för det finns inget. Men något som hjälpt mig, och som jag ofta pratar om i mina samtal, är att inte kräva av mig själv att sortera känslorna innan jag får känna dem. Du behöver inte veta exakt hur mycket av tyngden som är sorg och hur mycket som är allt annat. Du får bara vara trött. Du får bara säga: det här är för mycket just nu, utan att specificera varför. Ibland hjälper det att säga högt, eller skriva ner: jag orkar inte bära allt idag. Inte för att det löser något, utan för att det är sant, och sanning väger lite lättare när den får finnas utan att förklaras. Och ibland är det bästa du kan göra att lägga dig ner, bokstavligen, och låta kroppen vila även om huvudet inte vill sluta snurra. Sorgen kommer inte att försvinna för att du vilar. Men du orkar möta den lite bättre imorgon, om du fick sova ikväll.

Du är inte ensam om att det känns orättvist


Om det finns en enda sak jag vill att du tar med dig härifrån, så är det det här: du är inte konstig för att det känns orättvist att sorgen väljer just de dagarna som redan är tunga. Det är många som känner precis likadant. Många som legat vakna och tänkt varför nu, varför just idag. Du behöver inte ha svaret. Du behöver bara veta att du inte är ensam om frågan. Ta hand om dig, en dag, en timme, i taget.

Kram, Maja