Att känna sig så förbaskat ensam.

Med det här inlägget vill jag inte klanka på någon och absolut inte VSFB. Jag vet att de är en fantastisk organisation som så många blir hjälpt av.

Med det här inlägget vill jag i stället ge igenkänning till dig som, precis som jag, kokar/kokade av ilska.

Det här är nog en av de starkaste anledningarna till att Sorgochsakna föddes. Att jag faktiskt aldrig hittade någon som beskrev precis det här.

Med varm omtanke,

Maja Larsson

Sorgochsakna

_____________

Jag gick in och läste på VSFB 
- Vi Som Förlorat Barn - 
där de beskriver sorg.
 Sorgen efter ett barn. 
Jag hade tänkt lägga ut det här. 
Jag tänkte att de skulle skriva det perfekt.
 Så gott som. 
Åtminstone det där råa.

Men jag kunde inte.
 Det är sånt gulligull.
 Beklämmande stackars dig - gulligull. 
Jag blir förbannad bara av att läsa.

Jag vill läsa nånstans om verkligheten.
 Om det djupaste jävla svarta 
där känslorna river djupa sår.
 Och sen häller sprit i.
 Där man vill skrika fuck-you åt alla
, även dem som vill komma med kramar.

Varför informerar inte organisationer om det?
 Varför är det ingen som rakryggat berättar
så man kan läsa och känna igen sig?
 Det blir tryggare så.
Om man får känna igen sig.
 Man känner sig inte så förbaskat ensam.

Jag tror det många gånger är ett stort problem.
 Att man känner sig så ensam
 när ingen faktiskt förstår en. 
När plattityderna kommer. 
I relationer också. 
Efter tex ett barns död.

Jag har varit ärlig.
 Och säkert utmanat många 
som sen ska ha en relation till mig.
 Och vissa har backat från utmaningen.
 En hel del faktiskt.
 och så blev ensamheten ännu värre.