Det är okej att le – och sakna samtidigt

Det händer så ofta. Någon berättar för mig att de hade en bra stund – en riktig sådan, där sorgen liksom drog sig undan en liten bit – och att de efteråt kände sig nästan förskräckta över det. Som om glädjen var ett svek. Som om man måste väljas: antingen sörjer du, eller så mår du bra.

Men det stämmer inte. Det stämmer verkligen inte.

Sorg är inte ett tillstånd du antingen är i eller inte är i. Den rör sig. Den andas. Den låter dig ibland skratta åt något dumt på TV, och sen – kanske sekunder senare – fyller den bröstet igen med den där tunga, välbekanta känslan. Och båda delarna är sanna på en och samma gång.

Glädjen tar inte bort kärleken

Jag tror att rädslan för att le handlar om kärlek. Du är rädd att om du har det bra, om du glömmer bort sorgen för en stund, så glömmer du bort den du förlorat. Som om minnet hänger på att du lider.

Men det gör det inte. Den kärlek du bär på försvinner inte för att du skrattar. Den sitter djupare än så. Den bor i dig på ett sätt som varken middagar, solsken eller roliga stunder kan sudda ut. Du kan bära på ett saknad som aldrig försvinner, och ändå tillåta dig att leva – fullt ut, med allt det innebär.

Det är faktiskt så jag tror att vi hedrar de vi förlorat. Inte genom att stänga ut livet, utan genom att fortsätta leva det – med dem i hjärtat.

Vad händer när du tillåter dig att ha det bra?

Jag brukar fråga de jag pratar med: Vad tror du händer om du låter dig vara glad en stund? Ibland säger de att de är rädda att det ska se ut som att de inte bryr sig. Ibland handlar det om vad andra ska tänka – att omgivningen ska tolka leendet som att allt är okej, att sorgen är över.

Men de flesta runt omkring dig förstår mer än du tror. Och även om de inte gör det – du behöver inte bära din sorg synligt varje minut för att den ska vara verklig. Den är verklig ändå.

Att ge sig själv tillåtelse att ha ett gott ögonblick är inte att ge upp sorgen. Det är att ge sig själv lite luft. Och du behöver luft för att orka bära det tunga.

Den här veckan – om du råkar ha en stund som känns lätt, låt den vara det. Du behöver inte skynda dig tillbaka in i det mörka för att bevisa något. Du kan stanna kvar i ljuset ett ögonblick, och sen ta med dig den känslan när du vänder tillbaka.

Sorgen kommer inte att försvinna för det. Men kanske kan du bära den lite lättare ett tag.

Jag tänker på dig. 💛