Allt det där som kommer med november

Det är november nu. Och jag vet inte riktigt hur det är med er, men jag är trött. Jag går till jobbet, gör det jag ska, planerar saker, handlar mat, skjutsar barn och försöker komma ihåg allt som ska kommas ihåg. Det är väl ungefär som det brukar vara. Men jag märker att jag längtar efter kvällar då jag inte behöver göra någonting. Då ingen behöver något av mig och jag kan få sitta i soffan utan att samtidigt tänka på nästa sak som ska göras. Kanske är det mörkret. Kanske är det att året börjar närma sig sitt slut. Eller så är det helt enkelt livet som ibland blir ganska mycket. Samtidigt har jag tänkt en hel del på hur tacksam jag är över det jag får göra med Sorgochsakna.

Att få möta människor i sorgen

Under hösten har jag fått möta människor i mina digitala sorggrupper. Människor som befinner sig på väldigt olika platser i livet och i sin sorg. För några är förlusten fortfarande ganska ny. För andra har det gått flera år. Det är något särskilt med de här träffarna. Människor som från början inte känner varandra sitter framför sina skärmar och berättar om sådant som kanske är svårt att prata om i andra sammanhang. Om personen som dött, om vardagen som förändrats och om allt det där som omgivningen inte alltid förstår. Ibland kommer tårarna. Ibland skrattar vi åt något som någon berättar. Och ibland är det någon som sätter ord på en känsla som flera andra har burit på, men inte riktigt kunnat förklara.

Jag är väldigt tacksam över att få vara en del av de samtalen. Och jag tänker ofta på vilket förtroende det faktiskt innebär. Att människor väljer att lägga sin tid, sina pengar och sin energi på att vara med. Att de vågar berätta, trots att det ibland är jobbigt att ens formulera vad man känner. Det är inget jag tar för givet.

Jag vet också att det kan krävas ganska mycket för att logga in på ett sådant samtal. Särskilt när man redan är trött av att försöka få vardagen att fungera. Det finns något väldigt fint i att människor ändå väljer att komma tillbaka.

Det är inte alltid vi behöver svar


En sak som blir tydlig för mig i sorggrupperna är hur sällan människor egentligen behöver någon som kommer med en lösning. Det är inte så att vi sitter tillsammans och hittar ett sätt att göra sorgen mindre. Vi kan prata om sådant som hjälper, om reaktioner som är vanliga och om hur man kan försöka ta hand om sig själv. Men vi kan inte förändra det som har hänt. Och det är heller inte meningen.

Ibland räcker det långt att få berätta hur veckan har varit utan att behöva anpassa berättelsen efter vad någon annan orkar höra. Att få säga att man är arg, besviken eller trött på alltihop. Att få berätta att man haft en bra dag utan att känna att man måste förklara hur det går ihop med att man fortfarande sörjer.

Jag tycker om de samtalen. Också när de är svåra. Kanske särskilt då, eftersom jag vet hur mycket det kan betyda att någon faktiskt lyssnar.

Jag känner också av tröttheten


Men det vore konstigt att skriva om den här hösten utan att också skriva om min egen trötthet. För jag känner den.

Jag tycker om det här arbetet, både det jag gör på dagarna och det jag bygger upp med Sorgochsakna. Jag har många idéer och väldigt mycket jag vill utveckla. Ibland kanske lite för mycket, speciellt eftersom jag jobbar heltid med annat. Det är podden, texterna, sorggrupperna, medlemsmaterialet och allt det där andra som inte alltid syns. Planering, mejl, teknik, administration och mycket funderingar på hur jag ska få tiden att räcka till. Och mitt i allt finns förstås mitt vanliga liv. Barnen, hemmet, jobbet och allt som hör till. Jag tror att jag ibland är ganska dålig på att förstå hur mycket jag faktiskt gör. Det är lättare att se allt som fortfarande ligger kvar på listan.

Och nu när vi närmar oss december börjar den där listan dessutom fyllas på med julen. Julklappar som ska ordnas. Saker som ska planeras. Traditioner som ska hinnas med. Och den där återkommande känslan av att tiden går fortare än jag själv gör. Jag tycker om delar av julen. Det gör jag verkligen. Men jag kan också känna att jag helst skulle vilja hoppa över alla förberedelser och bara få vara ledig ett tag. Det är väl kanske inte en särskilt ovanlig känsla i november.

Julen kommer med mer än jul


För mig finns det förstås också en annan sida av den här tiden på året. Hampus saknas. Det gör han året runt, men det blir påtagligt när julen närmar sig. Inte nödvändigtvis för att jag går omkring och är ledsen hela tiden, utan för att det finns så mycket som påminner om hur livet skulle ha kunnat se ut. Jag kan planera julen med flickorna, fundera på presenter och se fram emot saker tillsammans med dem. Samtidigt finns vetskapen om att vi borde ha varit en till.

Det är inget nytt för mig. Jag har levt med det i många år nu. Men det betyder inte att det har slutat kännas. Och jag tror att det är en av anledningarna till att jag ibland blir lite extra trött under den här perioden. Det är inte bara allt som ska göras. Det är också sådant som pågår i bakgrunden, utan att jag alltid tänker aktivt på det. Jag behöver inte vara ledsen varje dag för att saknaden ska ta plats.

Att få vara både tacksam och trött


Det jag kanske framför allt har funderat på den senaste tiden är att jag behöver bli bättre på att låta flera saker vara sanna samtidigt. Jag kan vara väldigt tacksam över människorna jag möter genom Sorgochsakna och samtidigt känna att jag behöver vila. Jag kan tycka att det är roligt att utveckla verksamheten och ändå ibland önska att jag inte hade så många saker på gång. Jag kan se fram emot julen med barnen och samtidigt känna motstånd inför allt som december innebär. Och jag kan vara glad över livet jag har, samtidigt som jag fortfarande önskar att Hampus hade fått vara en del av det.

Det är egentligen inget märkvärdigt. Men ibland behöver jag påminna mig själv om det. Att tacksamhet inte innebär att man alltid måste vara nöjd, pigg eller positiv. Och att trötthet inte betyder att man uppskattar det man har mindre.

Lite mindre krav, kanske


Jag vet inte riktigt hur december kommer att bli i år. Det finns mycket jag vill hinna med, både privat och med Sorgochsakna. Bland annat julkalendern i podden, *För alla oss som saknar*, som jag och Julia arbetar med. Det känns fint att få göra något för alla dem som tycker att julen är en svår tid. Och jag ser fram emot att få dela berättelserna och samtalen med er. Men jag försöker också påminna mig om att inte allting måste göras på en gång. För just nu är det verkligen en tid när jag känner att saker tar emot. Att jag verkligen behöver vila.

Det är en sak att säga och en annan att faktiskt leva efter, åtminstone för mig. Jag behöver nog inte fler idéer just nu. Jag behöver snarare bli bättre på att välja bland dem jag redan har. Och kanske behöver jag acceptera att jag också behöver att vissa kvällar får vara precis så händelselösa som de blir. Att det är okej att inte alltid vara produktiv.

Innan december tar vid


Jag vill också passa på att säga tack. Till er som följer Sorgochsakna, läser mina texter, lyssnar på podden och delar med er av era egna erfarenheter. Och ett särskilt tack till er som deltar i sorggrupperna. Jag vet att ni inte alltid kommer till våra träffar med särskilt mycket ork. Att det ibland kan kännas jobbigt både före och efteråt. Ändå väljer ni att dela med er, lyssna på varandra och låta andra människor ta del av något väldigt personligt. Det betyder mycket för mig att få möta er. Jag lär mig också av våra samtal. Inte minst om hur olika sorgen kan se ut och hur viktigt det är att inte tro att man vet hur någon annan har det bara för att man själv har erfarenhet av att förlora.

Så tack för förtroendet. Nu ska jag försöka ta mig an resten av november utan att fylla varje ledig stund med något som måste göras. Det kommer säkert att gå sådär. Men jag tänker åtminstone försöka.

Och till dig som också känner dig lite trött just nu, oavsett om det handlar om sorg, arbete, familjeliv eller bara att det är november: jag hoppas att du får några dagar framöver där det inte krävs så mycket av dig. Det skulle nog många av oss behöva.

Varm omtanke,

Maja Larsson

Sorgochsakna