Att läka genom igenkänning

Att läka genom att komma nära någon annan är något som många känner igen. Ofta är det en stor hjälp, när vi mår dåligt, att hitta igenkänning hos andra människor. Och i sorg, enligt min mening, är det ännu viktigare. När din förlust kastar dig ut i ett svart hål där ingenting längre är sig likt. Då kan igenkänning göra att man slipper känna den stora ensamheten. Och igenkänning kan du bara få från människor som varit där du är och hittat en strimma ljus.

Det är lite mer än 5 år sedan min son plötsligt dog. När jag ser tillbaka är det några viktiga saker som har hjälpt mig att hitta ett läkande perspektiv på min egna resa. En sak är till exempel att skriva den här bloggen och känna att min förlust har fått ge mening (när jag hjälpt andra).

En annan sak är precis det jag nämnde innan, att möta människor som själva klättrat ur det svarta hålet de plötsligt ramlade i när deras älskade togs ifrån dem. Att möta människor som själva överlevt när de allra helst ville dö. Och vet ni, det modigaste som finns, är nog att fortsätta leva, när man bara vill till den man förlorat och därför önskar att dö.

Det handlar om människor som skrattar, reser, är föräldrar och lever meningsfulla liv, även fast de fortfarande sörjer. Människor, som ger igenkänning till andra, är mer inspirerande än de många gånger förstår. Att känna igen sig i någon annans historia och få möjlighet att tänka: "Om de kan göra det, så kan jag nog också". Även om den tanken allra första gången är en väldigt svag tanke, så får den, med lite eller mycket arbete, möjlighet att växa sig starkare.

Det är så jag väljer att bära min sorg, och även om jag aldrig kommer säga till dig hur du ska bära din, så vill jag låta dig veta att det är möjligt att leva med sorg, inte bara överleva den.

PS. Om du inte orkar möta människor som gått igenom förlust, vi är alla olika introverta och extroverta (och kanske det också ändras efter din förlust), så går igenkänning också läsa sig till.