Julen
Att bära sorgen in i advent – när världen lyser och du inte gör det
När ljusen tänds och alla verkar sjunga i takt, kan sorgen kännas mer ensam än någonsin – och det vill jag prata med dig om.
Det händer varje år, och ändå överraskar det mig. Adventstiden smyger in med sina ljusslingor och glöggdofter, och plötsligt är kontrasten enorm. Världen utanför verkar ha fått ett manus att följa – ett manus om gemenskap, värme och förväntan. Och du kanske sitter där med ett hål i bröstet och undrar var du ska göra av det som inte ryms i det manuset.
Jag tänker på dig den här tiden. På oss. Jag tänker på oss som förlorat någon (av olika anledningar och på olika sätt), och som nu ska navigera familjemiddagar, tomma stolar och frågor om hur du mår – när svaret egentligen är alldeles för långt och tungt för en julbuffé.
Sorgen syns tydligare i kontrasten
Det finns något särskilt med högtider och den här årstiden som gör sorgen skarpare. Det handlar inte om att du mår sämre i sig – det handlar om att kontrasten gör smärtan mer synlig, både för dig och för omvärlden. När allt runtomkring signalerar glädje och tillsammans, så buller det extra högt om du inte känner dig på det spåret.
Jag vill säga det rakt ut: det är helt naturligt att advent och jul kan vara årets tyngsta veckor när du sörjer. Det är inte konstigt. Det är inte ett tecken på att du fastnat eller att du gör fel. Det är ett tecken på att du älskat någon, och att den personen saknas – och att den saknaden inte tar paus bara för att det är december.
Du behöver inte låtsas att ljusen hjälper. Du behöver inte pressa fram en känsla av högtid som inte finns där. Och du behöver definitivt inte skämmas för att du kanske gråter lite extra när du hör en viss jullåt i affären.
Vad du kan göra – och vad du kan välja bort
Något jag brukar prata om med dem jag möter i samtal är skillnaden mellan det du måste göra och det du tror att du måste göra. De listorna ser ofta väldigt olika ut när man granskar dem ordentligt.
Kanske måste du inte gå på precis varenda julkonsert. Kanske behöver du inte förklara dig varje gång någon frågar om du är glad nu. Kanske räcker det att du kliver upp, andas, och tar dagen i lite mindre bitar än vanligt.
Det jag tror kan hjälpa – och det är inget mirakelrecept, bara en liten sak – är att ge sorgen ett erkänt utrymme. Inte i smyg, inte på toaletten på julfesten, utan ett riktigt, schemalagt litet utrymme. Tio minuter om dagen där du tillåter dig att sakna. Att titta på ett foto. Att skriva ner ett minne. Att bara sitta med det som är.
Det låter kanske banalt. Men det som händer när vi ger sorgen ett eget rum är att den inte behöver ta hela huset i anspråk. Den finns kvar – den ska finnas kvar, det är kärleken som håller kvar – men den delar på plats med dig lite mer villkorligt.
Jag vet inte exakt var du befinner dig i din sorg den här veckan. Men jag hoppas du vet att du inte behöver matcha omvärldens december. Din takt får se ut precis som den ser ut.
Och om du vill ha sällskap på vägen – det är därför jag finns här. Och kanske framförallt just nu, Sorgochsaknapodden. Snart börjar vår julkalender ❤️🩹.
Jag vill också påminna dig om att det finns väldigt mycket material på Sorgochsakna.com. Och faktiskt är det mesta kostnadsfritt. Ta del av det och dela till alla du vet (eller inte vet) behöver det. Det är tänkt att användas ❤️Vill du ha fler texter som denna?
Prenumerera på Majas nyhetsbrev — direkt i din inkorg.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu — bli den första att skriva.